Men vad är det vi minns, och vad är det egentligen vi älskar?

Välkomna till självständighetsdagbloggen.

Jag är en person som läser snabbt och mycket, ofta och hela tiden. Men framförallt snabbt. Jag är van vid att läsa, när jag lyssnar lyssnar jag med alldeles för hög hastighet. Jag vill hinna med så många böcker som möjligt, vill uppleva fler världar, vill suga i mig mer språk, formuleringskonst. Och jag vill göra det nu.
Men så händer en bok som jag måste sakta ner mig själv inför. Inte för att den är svårläst, jag måste läsa om stycken, inte för att jag försvinner i väg i mina egna tankar. Jag måste läsa sakta, läsa noggrant och läsa om för att boken är för bra.
Den boken heter Den svavelgula himlen och jag har inte slutat att prata om den här boken den här hösten.

alt

Den här förälskelsen kom helt oväntat. Jag har alltid avfärdat Kjell Westö som en duktig men tråkig författare. Varför? Hade jag ens läst något av honom? Såklart inte.
Och sen slår han med full kraft och träffar mig med en makalös berättelse på ett språk som är både lustfyllt och helt och hållet fängslande. Varenda mening vill man spola tillbaka, kopiera, bära med sig.

altPromenerandes med Kjell i tankarna.

Den svavelgula himlen är en sagolik berättelse. En episk historia med Helsingfors som röd tråd. Alla gatunamn, personnamn, den mörka vintern - ja precis allting omgärdas av ett sagolikt glitter när Kjell Westö skriver det.
Vi får från 60-talet fram tills nu följa ett namnlöst jag och hans relation syskonparet Alex och Stella Rabell.

altLunch med Kjell!!

Syskonen Rabell kommer från en välbärgad familj och huvudpersonen ser allting från ett annat klassperspektiv. Både Alex och Stella kommer genom åren att bli framgångsrika, själv blir han en stundtals värdelös och bortglömd författare med en one hit wonder och otaliga försök att skriva något liknande.

Men det här är inte en roman som enbart fokuserar på olika människoöden, trots att det centrala i historien är just relationer. Det här är en bok om att leva? Om livet, om vemodet om det som finns och om det som känns, allt förklätt i en magnifik historia skildrad genom minnen.

På inga sätt är Den svavelgula himlen en svår eller trögläst bok. Den är tillgänglig, vill bli läst och beundrad, för det ska den bli.
Det här är liksom varför jag gillar litteratur.

altKolla vilken munter lyssning!! Allt blir bättre när man är två :)

/Clara

Foto: Andreas Carlfors.