Monster av Joakim Lundell!

Välkommen till en blogg av det mer seriösare slaget:

Den här gången handlar det om Monster av Joakim Lundell.
När jag en gång satt på mitt tonårsrum och bildade mig med all världens litteratur lyckades jag också kolla på Kungarna av Tylösand. Och aldrig i mitt liv kunde jag väl då tänka mig att Jockiboi skulle skriva en bok, som jag skulle läsa, och sedan på något vis recensera, och dessutom tycka om? Världen är ur led!

altHmm... ska jag äta en måltid eller lyssna på ljudbok?

Den här boken är så jäkla sorglig. Och bra på många sätt, och det är av allas intresse att den får stor spridning, för det här är inget annat än en sann klasskildring.
Det här är Joakim som äter kattmat för att det faktiskt inte finns någonting annat hemma. Det är att växa upp med en psykisk sjuk mamma som plågar honom. Vem blir man då? Vem blir man när föräldrarna är frånvarande? Vem blir man när man blir utnyttjad i skolan för att man är svag, för att man vill passa in? När man är född helt utan förutsättningar?

Jo, man kan bli den som inte har någonting att förlora. Den som lever hårt och snabbt och för mycket. För Joakim tar pengarna slut, han blir flera gånger hemlös och utnyttjar folk såsom han själv blivit utnyttjad. Han smörjer in sig i bajs för att folk ska följa honom på internet, runkar framför kameran, uttalar sig kvinnohatande.
Han bryr sig inte om någonting. För om allt går åt helvete så hänger han sig.

alt

Jag upprepar: Det är förbaskat viktigt att folk tar del av även denna historia. Mig själv inkluderad. Det måste finnas en större genomgripande förståelse för att sådana här uppväxtöden faktiskt existerar och att man som barn, och blivande vuxen, står handfallen inför förutsättningar man inte själv skapat. Många av oss måste förstå, utan att se ned på, att karaktärer som Jockiboi inte alltid är ett val, utan en följd på hur livet behandlat den.

Det här är en berättelse om ett försvarslöst barn vars mamma ständigt intalar honom att han försöker mörda sina småsyskon, att han är farlig. Titeln på boken, Monster kommer från att samma mamma kollar på Joakims armar och utbrister att det kryllar av monsterinsekter under hans hud. Varpå han själv och hans mamma börjar sticka honom blodig.
Det som måste understrykas efter det att jag lyssnat på Monster är att vi är skyldiga att förstå våra privilegier. Vi som har växt upp med någon som älskar oss. Vi som har fått mat och någonstans att sova. Det här är liksom inga banbrytande spaningar, men den här nakna och skakande skildringen påvisar dess vikt.

alt

Sist men inte minst ett citat från en DN-intervju med Joakim som jag blev så himla berörd av:

Den baseras ju på mitt tal och hur jag pratar på ljudupptagningarna. Den är inte alls utmålad med att ”det var en disig morgon” och sådant. Samtidigt ville jag ha det så för jag minns inga årstider från min uppväxt. Minns inget väder över huvud taget.

Vi måste komma ihåg att det är ett himla privilegium att minnas väder. Att exakt inget är självklart. Att ingen förtjänar någonting, att alla förtjänar allt. Ibland finns inga val.

/Clara

Foto: Andreas Carlfors.