Sugen på att gråta?

Välkommen till en mer seriös blogg.

Häromdagen lyssnade jag på en utomordentlig liten kortroman av geniet Fredrik Backman och den här är alltså så fin och gråtig. Grät redan i förordet. Boken heter alltså: Och varje morgon blir vägen hem längre och längre.

altHägg + Backman = en utmärkt kombo.

Det här är en historia om att tappa minnet. Om en farfar som blir äldre och befinner sig i olika fantasivärldar, en farfar som glömmer bort och om en farfar som alltid har förlitat sig på sannolikhet och matematik. Jag vet att jag ofta försöker vara putslustig, orkar inte det nu. Släpp det, måste även få vara seriös.

altPoserandes manhaftigt på väg till parken.

Jag begav mig alltså en dag ut i en park för att lyssna på det här. Åh, herregud. Noah och farfarn har ett speciellt band, de ger varandra onödiga presenter (som den när Noah gav sin farfar en uppäten chokladkaka), åker på äventyr och utmanar varandra i hur många siffror de kan i pi.

altVackert collage på vita blomster.

Men det är inte bara det. För samtidigt är det en fin kärlekshistoria. En tillbakablick om ur livet blir för två personer som älskat varandra länge, om hur det är när de inte längre får vara tillsammans. Det är otroligt sentimentalt, fast på ett fint sätt. Fyllt av stycken likt detta:

De slutade aldrig bråka och de sov aldrig
ifrån varandra, han ägnade ett helt yrkesliv åt att beräkna
sannolikheter och hon var det mest osannolika han mött.
Hon välte honom.

altEn skrattande tjej från shutterstock? Eller är det jag?

Man tänker på sitt eget liv. Sin egen relation. Och blir så - ledsen. Uppfylld. Glad. Livet, det är så stort.

altFundersam.

– Jag saknar alla våra vanligaste saker. Frukost på
altanen. Ogräs i rabatterna.

Ta vara på livet hörni. Och lyssna på Och varje morgon blir vägen hem längre och längre. Lyssnar du på den skänker du dessutom pengar till Hjärnfonden.

/C